Mon äldsta son Manfred lider av nattskräck, det är ej att förväxla med mardrömmar och det är något som växer bort. Det jobbiga i detta att man som mamma (eller pappa naturligtvis) lider nästan mer än barnet, eftersom han aldrig minns att han har haft detta under natten. Nattskräck är i princip samma sak som sömngånnan utvecklar sig och sitt nervsystem så kan det i sig skapa skräcken, att det liksom ”spökar” i hjärnan för barnet och att detta växer bort. Vid en attack av nattskräck börjar Manne skrika hysteriskt någon timme efter att han har somnat, är alldeles skräckslagen och går inte att få kontakt med. Attackerna är vanligen tre till tio minuter långa men de kan vara både kortare och längre. En attack slutar vanligen när han somnar om igen ganska snart. När detta sker ska man som förälder sitta helt passivt bredvid och låta han hantera skräcken själv…. Detta är jättesvårt!! Man ska inte lyfta upp honom i famnen med det är otroligt svårt att INTE göra det, man lider ju så otroligt med honom.. Å andra sidan så kan prat och beröring förvärra hans nattskräck.. det är en ångest att behöva gå igenom.. Jag är uppe hos honom ca samma tid nästan varje natt och ibland kan det bli upp till 5-7 gånger på en natt , som tur är händer det mer sällan.. Detta att kliva upp X antal gånger per natt samt att man även går upp för Axel min yngsta som skall ha välling mitt i natten , tar på ens krafter. Vissa dagar vill jag inget annat än att sova men kan inte komma för mig att lägga mig dagtid när jag har fått grabbarna att sova middag. OM jag somar så kommer jag ha svårt att somna på kvällen eftersom jag i grunden är en kvällsmänniska.. och sedan så ser jag ju allt i hemmet som måste fixas, städas, tvättas Phu...